Fet Hälsa

Del 4.

Denna dag var Dr Hans Pettersson hemma och sjuk. Personalen på diabeteskliniken var förtvivlade, detta hade aldrig hänt förut. Dr. Pettersson var aldrig sjuk så frågan om en ersättare har aldrig varit aktuell. Trots idoga försök på morgonen så lyckades personalen inte skaffa fram en ersättare. Försök gjordes att ringa patienterna och avboka tider. Tyvärr lyckades man bara nå några få av patienterna så merparten skulle komma på sina sjukbesök trots att ingen doktor var närvarande.

Personalen satte sig i ett krismöte. – Vad ska vi göra med alla patienter, sade Stina som var nyanställd och lite oförstörd av sjukhusets dogmer och regler? – Vi får helt enkelt skicka hem dom för vi har ingen rätt att utföra doktorns arbete, förklarade sjuksköterskan Lena som var äldst på avdelningen och i praktiken den som styrde och ställde! En ung undersköterska som heter Malin undrade om de kunde prata lite med patienterna när de ändå var här. Malin fortsatte; – Vi kan fråga lite om deras liv och livsstil och kanske komma med några råd, sade Malin oförskräckt.

– Hur länge har du jobbat här, frågade Lena barskt? – Du vet väl att vi varken har tid eller rätt att prata med patienterna. – Det är enbart läkarna som får prata med patienterna om deras sjukdomar, fortsatte Lena. – Nej, patienterna får boka en ny tid och därefter skickar vi hem dom igen, avslutade lena diskussionen. Därmed avslutades detta krismöte och personalen gick till sina sysslor.

Stina väntade på Malin bakom hörnet i korridoren för hon hade blivit intresserad av Malins idé. När Malin kom slog hon följe med henne och berättade att hon tyckte om hennes idé att prata med patienterna. – Jag har tänkt och tycker att din idé är bra Malin, sa Stina. – Många av våra patienter kanske inte har så många att prata med, fortsatte hon. – Precis så tycker jag med, sa Malin. Vi har många äldre patienter som jag tror behöver någon att prata med, menade Malin. – Men Lena kommer aldrig att tillåta det tyvärr, sa Stina. Malin och Stina fortsatte att småprata på sin väg mot sina sysslor och bestämde att de skulle prata vidare om det här.

Dr Hans Pettersson var hemma för första gången i sin läkarkarriär, sjukskriven trodde han men han var inte helt säker. – Jag är ju inte sjuk på riktigt, tänkte han så då kan jag väl inte vara sjukskriven? Han hade ångest för sina patienter. Han förstod förstås hur svårt det skulle bli för personalen att skaffa en ersättare för honom. – Förresten vad skulle en ersättare göra, tänkte han? – Det är ju jag som känner mina patienter bäst, ojade han sig. Han hade obestämbara skuldkänslor för det mesta just nu men mest för känslan av att hans patienter inte blev friskare utan bara sjukare. – Hur kan det komma sig att jag inte funderat över detta tidigare, tänkte han? Hans Pettersson visste någonstans i bakhuvudet att det fanns andra läkare som rekommenderade en kostdiet med mycket fett och lite kolhydrater till sina diabetespatienter. – Det är ju emot all vetenskap, tänkte han att rekommendera en sådan kost till diabetiker! – Vi läkare vet ju att det är fettet som är farligt, tänkte han oroligt som en fråga till sig själv?

På sjukhusets avdelning för diabetespatienter hade redan de första sjukbesöken kommit. Redan i receptionen fick de reda på att det inte blev några sjukbesök idag p.g.a. att Dr Pettersson var sjuk. De uppmanades att boka en ny tid lite längre fram. Många var förstående och menade att det inte var konstigt att den trevlige Dr Pettersson var sjuk så mycket som han jobbade. Andra var uppretade för att de inte fått reda på det tidigare.

Malin och Stina hade kommit på en djärv idé. De skulle erbjuda patienterna ett telefonnummer som de kunde ringa till någon av dem om de kände för att prata. De kunde inte erbjuda annat än sina privata nummer. Det fick bli deras mobilnummer. Så när patienterna tvingades vända hemåt fick de vid utgången ett erbjudande om att ringa ett telefonnummer av Malin och Stina. Sex av patienterna valde att ta emot telefonnumret så det blev tre var för Malin och Stina.

Malin och Stina var ganska nervösa men ändå glada att de vågade genomföra sin idé. – Hoppas att inte Lena kommer på oss för då blir det inte roligt, tänkte Stina som var yngst.

Hemma hos Eva, som just intagit soffläge med en stooor chokladkaka och favoritlösgodis, var sockersuget för ögonblicket stillat men ångesten började närma sig Dr Petterssons nivå som befann sig bara några hundra meter därifrån. Detta visste varken Eva eller Dr Pettersson.