Knappt att jag orkar läsa………

februari 23, 2013 kl. 10:49 f m | Publicerat i Okategoriserade | 19 kommentarer
Etiketter: , , , , , , , , , ,

Jag var länge tveksam om jag skulle publicera nedanstående text. Inlägget handlar om en dotters förtvivlan om hur hennes mamma behandlades av sjukvården. I sin förtvivlan beskriver dottern hur hennes mamma nästan systematiskt blev allt sjukare av sjukvårdens behandling. Mamman hade lyckats hitta ett sätt,genom LCHF-kosten, att hålla sitt blodsocker i schack. Tyvärr kunde hon inte få den maten när hon tvingades anlita sjukvården i Sverige.

Dotterns beskrivning av mammans vedermödor går knappt att ta sig igenom. Min första impuls är att jag inte vill veta sånt här. Jag vill inte tro att en människa kan bli behandlad på detta sätt. Om du orkar ta dig igenom nedanstående text så är du stark och modig.

 

Min mamma Inga-Lill Öberg föddes 1936 och led sedan tidiga tonåren av reumatoid artrit. Under årens lopp fick hon även Sjögrens syndrom samt sklerodermi och i 60-årsåldern debuterade typ 1-diabetes vilken medicinerades med insulinsprutor. Efter diagnosen konstaterats följde mamma plikttroget dietistens råd, mycket kolhydrater skulle det vara, allt enligt tallriksmodellen och blodsockret skulle balanseras med insulinet.

Mamma mätte sitt blodsocker flera gånger om dagen under många år men svängningarna blev allt gravare, trots diabetessköterskans ihärdiga råd. Låga värden på runt 2 kunde flyga upp till 25 och katten Nizze var den som larmade nattetid och väckte henne då blodsockret blev för lågt, det var enormt oroliga år för oss alla! Blodtrycket var även högt och hon led svårt av sin reumatiska värk.

Av en slump hittade hon Dr Dahlqvist och LCHF-kosten. Till diabetessköterskans förskräckelse lyssnade mamma på sin intuition och la om sin kost till lågkolhydrat & högfetts-kost med fokus på att helt utesluta spannmål, potatis, ris, baljväxter osv vilka genom sitt stärkelserika innehåll blir till rent socker i kroppen och extremt påfrestar blodsockret – något svenska kostrekommendationer helt verkar ha missat. Med LCHF-kosten sjönk mammas blodtryck och blodsockret stabiliserades till mellan 7 och 11, en mirakulös förbättring för en människa som levt i livets gränszoner under så många år! Dietist, läkare och övrig vårdpersonal såg denna förvandling men vägrade lyssna och respektera mammas val av kost. Hon var dock en envis människa, hon lyssnade på sin kropp, förlitade sig på sina förbättade värden och stod på sig trots hånfulla kommentarer. Våren 2007 då hon skulle läggas in för reumatisk rehabilitering på reumatikersjukhuset Spenshult utanför Halmstad bifogade hon följande kostlista:

Notera att hon nere i högra hörnet ber om ursäkt för det merjobb kostlistan ev medför för personalen, de raderna hugger i mitt hjärta idag när jag tänker på att en svårt sjuk människa ska behöva be om ursäkt för att hon inte tål vissa sorters mat bara för att etablissemanget inte accepterat den metod som visat sig framgångsrik för henne. Som att be om ursäkt för sin hudfärg, människoras eller dyligt…

Kostlistan mottogs inte med någon större entusiasm, men mamma stod på sig och fick till sist den mat hon ville ha. Spenshultsvistelsen gjorde hennes söndervärkta kropp gott, hon fick värmebehandlingar, vattengymnastik mm och när vi hämtade hem henne var hon pigg och glad.

Efter några veckor inleddes en ny Spenshultsvistelse i juli 2007 men denna gång medicinerades mamma med Tracleer, en medicin mot pulmonell hypertension i hennes lungor orsakad av bindvävsproblemen från sklerodermin. Hon fick också maxdos Brufén mm mot sin värk och hade pga det stora besvär med blödningar under huden. Tracleeren gjorde henne markant deprimerad och outhärdligt trött och till sist vägrade hon ta den – hon kände sådan skillnad när hon tog den och inte tog den och hon fick kämpa med läkarna för att slippa den. Hon fick också kämpa för att få förståelse för att hon så framgångsrikt kunde stabilisera sitt blodsocker med lchf-kosten. All denna kamp tog hårt på henne, hon var uppgiven många gånger när jag talade med henne. Vi bestämde att jag skulle besöka henne den 17 juli för att närvara vid läkarbesöket på Spenshult och stödja henne i hennes vilja och åsikter. Vi hann dock aldrig så långt… Dagen före fick jag besked att mamma fått en hjärninfarkt och förts till Länssjukhuset i Halmstad.

Jag åkte dit omedelbart och fann min mamma ensam i ett akutrum, liggandes på en hård ambulansbrits och fullkomligt förtvivlad över smärtan från sin söndervärkta kropp på den hårda britsen, skräckslagen över att ha upptäckt att hon var halvsidigt förlamad och panikslagen över att hon inte kunde förmedla sig att klockslaget för både värkmedicin och sockerkoll hade passerat och hon fick ingen att lyssna. Hur kan man lämna en chockad människa ensam, om än för en kort stund?

Livet stannade upp för oss alla och som om inte sorgen över mammas hjärninfarkt var nog så tog nu en kamp och strid vid vilken går över alla mått och bredder! Vi fick kämpa för att försöka få förståelse för hur förödande vanlig ”tallriksmodell-kost” var för mammas diabetes men möttes bara av kompakt motstånd och illa dold irritation. Vi fick också kämpa för att personalen skulle vara extra varsam vid lyft och hantering av mamma. Att lyfta i en reumatiker är som att lyfta en människa med axlarna ur led – det gör outhärdligt ont och lyften måste göras med stor respekt och kunskap. Man måste arbeta enligt modellen förbered & invänta och framförallt ALDRIG dra i en reumatikers armar. Inte heller detta respekterades och jag såg otaliga gånger personalen dra i mammas armar för att flytta henne. Personal som gått på sitt pass och inte läst på om den patient de avlönats för att vårda. Att höra hennes förtvivlade skrik var outhärdligt! Hur det kändes för mamma kan nog ingen av oss föreställa sig…

Vi var alla i chock de där första dagarna och kämpade samtidigt hårt för att mamma skulle få byta till en tryckavlastande luftmadrass då den vanliga sjukhusmadrassen orsakade hennes reumatiska kropp outhärdlig smärta. Svaret från den ansvariga strokesköterskan Barbro på avd 52, Länssjukhuset Halmstad blev att ”man kan inte förvänta sig vilka resurser som helst!” Senare, allt för sent, fick vi kunskap om att patienter med rörelsesvårigheter i riskzonen för trycksår enkelt kan förskrivas en typ av luftväxlande Nimbusmadrass som smärtavlastar och främjar blodcirkulationen för svårmobiliserade patienter. Landstinget Halland arbetar trycksårspreventivt sedan 1998och en skattning på Nortons skala skall göras i preventivt syfte. Någon sådan skattning gjordes aldrig på mamma. Eftersom hon var så smärtpåverkad var det svårt att flytta henne enligt vändningschemat, något som skulle visa sig bli helt förödande för henne…

På avd 52 fick mamma åter Tracleer som hon tidigare självmant slutat ta på grund av den omtöckning den orsakade. Hon var påverkad av stroken, halvsidigt förlamad, hade fått stora talsvårigheter och som grädden på moset fick hon sömntabletter som senare beskrevs av läkaren som ” ett olyckligt val då de kanske var onödigt starka”. Därmed var det nästintill omöjligt för henne att kommunicera med vårdpersonalen. Jag däremot, hennes dotter som kände henne så väl, såg att HON fanns kvar där inne. Jag såg den underbara glimten i ögat och galghumorn, hennes 2 signum, och insåg att stroken inte knäckt henne helt, hon kunde bara inte göra sig förstådd utan var fängslad i sin egen kropp i händerna på personal som hade för många åtaganden, för lite tid och för dålig kompetens på ett flertal områden. Jag lyssnade på henne, gav henne tid att försöka få fram orden och på dag 3 efter stroken fyllde jag en lång lista på saker hon bad mig ordna bla inför det bröllop som stundade 10 dagar senare då jag skulle gifta mig, något som hon var förtvivlad över att kanske missa men som hon absolut ville att jag skulle genomföra. Jag fick också telefonnumret till hennes väninna som hon ville jag skulle kontakta – hon kunde numret utantill och jag fick skriva upp allt för att själv klara minnas alla detaljer. Mammas hjärna var alltså inte förstörd, men den reumatiska smärtan, sockersvängningarna, omtöckningen av medicinerna och stroken i kombination med hennes vanliga sjukdomssymptom tog knäcken på henne. Detta var det svårt för personalen att förstå och jag fick ingen respons för de positiva teckan jag såg vilket var fruktansvärt frustrerande, speciellt som viss vårdpersonal bad sig outsägligt klumpigt åt – en dag kom jag tex på en sköterska med att försöka göra en strokeskattning på mamma, hon höll upp ett ark med olika symboler och mamma skulle benämna dem. När jag kom in i rummet skakade sköterskan på huvudet och menade att mamma hade svårt för att skilja på tex träd och andra föremål som var avtecknade. När jag satte på mamma hennes glasögon fick hon alla rätt…

I all denna soppa var det inte lätt för mamma att själv hålla ordning på vad som gavs henne i födoväg och till sist var hon så förtvivlad och förbi av sina smärtor att hon inte orkade bry sig mer. Hon plågades av rädsla och ångest över att ha fått stroke, hon var fast i sin kropp, utlämnad till människor som drog i hennes onda armar och till sist sa jag till henne att jag förstod om hon inte orkade leva mer, det var outhärdligt att se henne lida så…

Vi bad om besked kring orsaken till hjärninfarkten och fick förklaringen att mamma bla led av sklerodermi varvid bindväven i lungorna var påverkad, pulmonell hypertension uppstod och hon fick därmed hjärtflimmer. Hjärtat orkade inte pumpa runt blodet och läkaren Gunnar Hedman, en mycket trevlig och medmänsklig person, menade att en klump levrat blod hade förmodligen åkt runt i kroppen och fastnat i hjärnan vilket orsakade en infarkt. Jag frågade om det var utom tvivel att detta verkligen var orsaken och påpekade hennes stora blödningsbenägenhet i samband med de stora doserna värkmedicin. Kunde ett blodkärl brustit i hjärnan likt de gjorde i övriga kroppen där hon blev full av blåmärken då värkmedicinen sattes upp tilll maxdos? Läkaren kunde inte svara på det ville inte diskutera det vidare. Jag frågade även om hennes ketogena kost kunde orsakat infarkten men Hedman menade att det inte var den typen av plack som fastnat samt att mammas blodfettsvärden för övrigt var mycket bra.

Jag kämpade vidare med att försöka få gehör för lchf-kosten. Dagen efter stroken var mammas tidigare förbättrade blodsockersvängningar tillbaka i åter kritiska nivåer mellan under 2 och 25. Vi bevittnade ett flertal akuta ingripanden då mamma var okontaktbar pga antingen kritiskt högt eller kritiskt lågt socker. Jag försökte förtvivlat få respons på att hon inte klarade kolhydrater och att hon sedan tidigare visste att det var i princip omöjligt att reglera kolhydratintag med insulinsprutorna. Till svar fick jag irriterat bemötande från vårdpersonalen och upplysning om att mamma minsann fick ”diabetes-kost” och att allt som gavs till henne var ”sockerfritt”. Eftersom mamma fick halvsidig förlamning av hjärninfarkten gavs hon ”förtjockad” flytande kost för att undvika att hon skulle sätta i halsen. Ett pulver blandades i den vätska/mat hon skulle dricka och på burken läste jag följande: ”Modifierad majsstärkelse, 90 g kolhydrater/100g”! Man gav alltså en gravt diabetessjuk människa i praktiken rent socker, inte konstigt att hennes hårt ansatta kropp inte orkade!

Jag frågade Hedman vad han tyckte om detta och berättade att jag tyckte det var helt befängt och horribelt att ge mamma stärkelse då det blir det samma som rent socker i kroppen. Han gav motvilligt med sig och fick erkänna att det kanske ”inte var helt lämpligt”. Han gav ok till att byta ut majsstärkelsen mot psylliumpulver som förtjockning, ”det är ju bra för magen också” tyckte han. Någon mer respons på att lchf med i princip ketogen kost visat sig fungera utmärkt för mamma fick jag inte och det kändes mycket obehagligt att bli så kritiskt bemött. Som om vi blivit anhängare av nån sekt och tappat förståndet… Borde inte mammas prydliga listor med blodsockermätningar, hennes förbättrade blodtryck osv vara bevis nog?

Mamma hamnade så småningom på en rehab-avdelning i på Tallgläntan i Falkenberg, fortfarande utan trycksårsförebyggande, smärtlindrande madrass och med traditionell tallriksmodell-kost som enda alternativ samt nu med ”sockerfritt” fikabröd som tillägg till em-kaffet. Nu var mamma så smärtpåverkad att hon var svår att få kontakt med, vi hade också långt om länge fått mammas allmänläkare att ordinera smärtstillande morfinplåster vilket var en liten lättnad för henne men som också gjorde henne drogad och än mer svår att kommunicera med. Personalen tyckte hon var ”svårskött” och antydde demens. Hon skrek när de drog i henne, grät förtvivlat över att det skar som knivar i hennes ländrygg och jag förstod ingenting… Efter några veckor uppdagades ett gravt, ruttet trycksår på mammas ländrygg och hon lades åter in på Länssjukhuset i Halmstad den 31 augusti 2007, jag åkte denna gång på eget initiativ genom den ordinarie rehabsköterskans inrådan (tillbaka från sin semester och bestört över vad som mötte henne) in med mamma akut och där gjorde jag följande grymma upptäckt, något jag aldrig kommer att kunna acceptera och aldrig nånsin kommer att glömma lukten av:

Kan man undra varför mamma skrek och var så förtvivlad? Smärtan, lukten, förnedringen och vanvården…

Under denna nya inläggning hamnade vi på Medicin-avdelningen på Länssjukhuset i Halmstad och fick träffa infektionsläkaren Ann Åkesson som menade att det var sällan man ser så groteska liggsår då det finns effektiva handlingsplaner för trycksårsprevention. Hon meddelande att hon skullle göra en avvikelseanmälan och jag dokumenterade den ruttna gropen i bilden ovan. Jag lyckades denna gång tjata till mig att få diskutera kosten med en dietist då den nya läkaren Anders Dejby motvilligt fick medge att det inte verkade fungera fullgott med enbart insulinsprutorna för att hålla blodsockret under kontroll. Jag frågade honom om det ligger helt utom betydelse att stoppa i sig kolhydrater som kroppen inte kan hantera, och även om det tydligen satt hårt inne så medgav han ”önskekost” och kontakt med dietist. Dietisten var vänlig men hade svårt att dölja sin bestörtning över mammas lchf-kostlista och även om dietistens nya förslag på ”önskekost” var ett gott försök så hade hon ändå smugit in ”smulpaj” mm. Jag poängterade att det var nolltolerans mot kolhydrater, speciellt i form av den smulpaj, det vita riset samt de baljväxter och rågbröd hon lagt in i matplanen. Hon kunde sträcka sig till att ta bort smulpajen och byta ut riset till fullkornsris men sen var det stopp och kostplanen fastställdes till följande:

Halmstad 070904

Mål: Att hålla uppe energiintaget. Hålla nere mängden snabba kolhydrater för att, om möjligt, dämpa fluktationerna i blodsockret. Undvik/minska maträtter med potatis. Unvik saft och juice.

Normalkost: 1960 kcal, 72 g protein, 67 g fett och 256 g kolhydrater

Inga-Lills kost: 1800 kcal, 86 g protein, 109 g fett och 115 g kolhydrater

Leg. Dietist Karin Engle

Medicinmott.

Länssjukhuset i Halmstad

Efter denna sjukhusvistelse beslutades det att mamma skulle förflyttas till den palliativa vårdavdelningen i Falkenberg, slutstationen för smärtpåverkade patienter utan hopp om tillfrisknande. Där fanns en mer ”förlåtande” inställning till kostval då de ansåg att döende människor inte behöver tänka så mycket på om de äter onyttigt eller inte. Jag fick alltså inte heller där någon förståelse i poängen att stabilisera mammas diabetes genom ketogen kost, utan det sågs mer som en fråga om smakpreferens. Mammas egen kostplan följdes någorlunda, men eftersom grundtanken aldrig uppfattades så fick personalen heller aldrig nån kunskap om vad de fick och inte fick ge mamma varpå vi gång efter annan upptäckte att mammas malda (pga sväljsvårigheterna) mediciner blandats med saft/kräm (sockerfri, men redd med stärkelse) istället för grädde/youghurt samt fått fikabröd (sockerfritt, men fullt av vetemjöl) till em-kaffet eftersom ”lite gott måste hon ju få”.

På palliativa var det även fri tillgång på morfinsprutor och mamma fick äntligen adekvat smärtlindring. Detta innebar dock att vi förlorade henne bort i ständiga rus men ingen människa ska behöva lida som hon gjorde, så det var det humanaste att göra för henne. Sista gången jag hade riktig kontakt med henne var den 7 september 2007 då hon förflyttades till palliativa. Hon transporterades på vanlig brits i sjuktaxi, armen hade legat i kläm mot bilväggen hela den halvtimmeslånga bilfärden och när hon lyftes över till sängen i lyften från britsen slog hon i sin ruttna svanskota. Hon blev lila i ansiktet, skrek ”-MAMMA, MAMMAAAAA!!!!” rakt ut och svimmade sedan av. När hon kom till sans såg hon mig i ögonen och sa ”-Aldrig mer, ska dom, få göra, såhär, mot mig!!!” Efter det gav hon upp och blev aldrig mer sig själv…

Den 8 november 2007 orkade hennes kropp inte mer och endast 71 år gammal somnade hon stilla in i min famn i skymningen…

I begravningsannonsen skrev vi följande ord:

”Dagars oro, kamp och strid har förbytts i kvällsols frid…”

   

Ge mig din själ, dikt av Emma
”Lugna drömmar samlas häromkring oss.
När vi dansar hos solnedgången vi oss närmare morgonen kommer…”
Mammas sjukdommar var en kamp från början till slut och när jag nu snart 3 år senare ser tillbaka på alla de dagboksanteckningar jag gjorde under mammas vårdtid mellan den 16 juli och tills hon dog den 8 november 2007 så tas jag tillbaka till ett inferno! Outhärdliga minnen väcks till liv, jag hittar sida upp och sida ner av ändlösa anteckningar om mängder av konflikter och jag påminns om den känsla av fullkomlig vanmakt jag kände då jag stångades med alla dessa läkare och sköterskor som inte hade kurage nog att ta av sig sina skygglappar och lyssna på mammas egna erfarenheter kring vad HENNES kropp mådde bra och dåligt av! Ena stunden var hon en människa med integritet mitt i livet som ivrigt diskuterade med svärmor om servetter till bröllopet och propsade för att vi skulle enas om vita linneservetter (svärmor ville ha pappersservetter) och andra stunden behandlades hon som ett kolli utan respekt och medmänsklighet. Hur kunde det ske?

Det är ren ångest som vaknar när jag tänker tillbaka på denna tid! Ångest, förtvivlan och skräck över hur försvarslös en människa kan vara i den svenska vårdapparaten, trots anhöriga vid sin sida. Framförallt så vaknar också känslan av fullkomligt misslyckande, något som förmodligen bidragit till att jag dröjt så länge med att färdigställa dokumentationen kring vårdhaveriet runt mamma och som gjort att denna blogg samt Vårdhaveri-bloggen lämnats halvfärdiga. Vanmakten, och skulden, i att så totalt misslyckats med att hjälpa en av de människor jag älskade mest river i mig, min mamma som var mitt allt och som jag innerligt lovade ta hand om då hon skräckslagen vaknade upp efter sin stroke. Istället fick hon lida in i det sista för att jag inte klarade att skydda henne från all inkompetens runt henne. Jag är så innerligt ledsen för det…

Lilla mamma,
vi älskar dig så innerligt och vi har alltid känt hur innerligt du älskar oss – din kärlek och omtanke har överskuggat allt annat i ditt liv. Du kämpade så in i det sista för att hålla dig kvar för att inte orsaka oss sorgen och smärtan att förlora dig. Jag vill att du ska veta att jag i mitt hjärta förstår att din kropp inte orkade mer, jag förstår att din själ var tvungen att släppa taget… Jag låter dig gå mamma, jag släpper dig fri. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig, men att se dig lida så är mer än jag mäktar med. 
Det var i dig mitt hjärta slog sina första slag. Det var i din varma famn jag tog mina första andetag och det var till dina trygga armar jag tog mina första steg. En mors kärlek till sina barn övergår allt, inget är starkare än det. Vi möttes i kärlek och skiljdes likaså. Lika överväldigande som kärleken är då man första gången håller sitt barn i sin famn, lika överväldigande är sorgen då man för sista gången håller sin mors hand i sin. Du såg in i våra ögon när du gick och du tog dina sista andetag i min famn. Du gick genom mig och fyllde mig med fullständig tro och trygghet i att vi möts igen. Du gav mig styrka att förlora dig och du gav mig kraft att känna din hand bli kall och din kropp bli tom… Du lät din själ omfamna mig som så många gånger förr och du lät mig känna och se att du fick frid. Jag vet nu att du är ständigt med oss, det var bara din kropp som inte orkade mer…
Vi möts igen – själar som älskar varandra så de följs alltid åt! När vi dör blir det som innan man föddes. Man vilar en stund i den friden och sedan finner man varandra igen… /Pernilla
Idag sluts cirkeln på ett märklig sätt, snart 3 år har passerat sedan mamma fick sin stroke och många gånger har jag tänkt att jag måste ta mig för att färdigställa dokumentationen, men inte klarat att ta itu med det. Så idag dök ett inlägg upp på just Dr Dalqvist blogg om LCHF-kost vilken jag prenumerar på. Inlägget handlade om lchf-ätande äldre personer som hamnat i svenska vården och som påtvingats tallriksmodellen mot sin vilja. Texten startade en explosion av känslor inom mig och jag tvingades se tillbaka, minnas och reagera. Jag letade upp min pärm med alla papper om mamma, läste, mindes och grät. Det var inte en ond dröm utan det är en grym verklighet som fortfarande pågår för tusentals andra utan röst i händerna på etablissemanget och svenska kostrekomendationer, bland trött personal och ointresserade läkare. Nog finns det eldsjälar och lysande, underbara människor där ute i vårdapparaten, utan dem hade vi nog tappat hoppet totalt när mamma var sjuk, men de är förtvivlat få!

Vad krävs för att man som vårdgivare, politiker osv ska stanna upp, tänka själv och ifrågasätta när det så uppenbart finns människor som lider av antingen kritiskt svängande blodsocker, grava liggsår eller andra sjukdomsöden? Starka röster har höjts, de gamla sanningarna är inte längre lika solida och man anar sprickor i fasaden – vad krävs för att fler ska våga lyfta på locket och ta strid?

Vila i frid älskade mamma och ge mig kraft att orka ta itu med denna massiva vägg av inkompetens!
”At the end of the day…”

av Pernilla Öberg den 23 maj 2010

pernilla.oberg@live.se

Annonser

Vilket ansvar har Rössner?

februari 22, 2013 kl. 9:48 f m | Publicerat i Okategoriserade | 4 kommentarer
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

images

Idag rapporterades det på Svt om att pulverdrinkar innehåller väldigt mycket socker. Enligt Svt finns det massor av människor som använder sig av dessa för att gå ner i vikt. Det blir lite som att hälla bensin på brasan. Stephan Rössner, professorn i fetmafrågor, förklarade, i en kommentar, att man använt dessa pulverdrinkar i 30 år och att man inte sett till några skador.

Man kan ju fråga sig vilket ansvar denne Rössner har efter att i 30 år ha rekommenderat direkt skadliga bantningspreparat. På Bokmässan i Göteborg hörde jag Rössner erkänna att man misslyckats i 30 år med sina rekommendationer för att människor ska bli mindre feta. Kanske har han ekonomiska intressen i vissa preparat, vad vet jag. Frågan är hur man kan fortsätta med samma mantra när man misslyckats i alla år?

Idag finns det extra tillsatt socker och kolhydrater i nästan all processad mat, t.o.m. i köttbullar. Man kan fråga sig varför? Förklaringen är antagligen att vi blir tillvänjda av sockret så att vi ska köpa ännu mer. T.o.m. i tandkräm finns det extra tillsatt kemiskt socker i form av Sorbitol och liknande. I en vanlig tandkrämstub finns det nästan inga naturliga ämnen alls. Bara tillsatta kemiska ämnen. Köp en riktig tandkrämstub i hälsokostaffären i stället eller använd vanligt vatten.

Smaken förändras när du inte äter socker eller mindre kolhydrater. Så är det för mig, det som var sött för 5 år sedan är idag oätligt och det som var surt smakar idag sött. Det är ett exempel på att vi blir sockertillvänjda men också att vi kan bryta sockertrenden.

Kunskapsluckor inom vetenskapen!

Det finns enorma kunskapsluckor i hur maten påverkar hälsan. Det har en av Sveriges främsta diabetesforskare erkänt för mig. Vetenskapen har ingen aning om hur inflammationer kan bli kroniska och vad som påverkar detta. Jag kan med 100-procentig säkerhet bevisa att på min kropp så har ett strikt LCHF-ätande medfört att inflammationerna i min kropp har försvunnit. Det är den enda livsstilsförändring som jag gjort. Om det är vetenskap kan man ju fråga sig men det är i alla fall berövad erfarenhet. När försvann begreppet beprövad erfarenhet egentligen?

Dessutom vet jag genom alla människor som läser min blogg att jag inte är ensam om att göra hälsovinster av LCHF-kosten. Vi är tusentals!

VitaePro en bluff?

Ett av de mest sökta begreppen på min blogg är ViteaPro. Massor av människor tror att detta kosttillskott kan förbättra deras hälsa. Jag tror att det är en jättebluff och att Stig Strand är att beklaga som gör reklam för dom. Faktum är att antoxidanter bara fungerar om man intar det som vanlig naturlig mat och där det ingår. Här är en artikel om detta! I jämförelse är ekologiskt kallpressat kokosfett tusen gånger bättre än VitaePro, enligt min mening. Dessutom är det helt naturligt.

Barnen äter också LCHF-kost!

februari 18, 2013 kl. 1:40 e m | Publicerat i Okategoriserade | 9 kommentarer
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

LCHF

Aftonbladet har idag en artikel om familjen som ger sina barn LCHF-kost. kväll visas en TV-dokumentär i TV3 om denna familj. Aftonbladet har naturligtvis spetsat till sin rubrik, ”De har satt sina barn på LCHF-dieten”! Allt för att väcka sensation uppenbarligen och det är antagligen TV3:s avsikt också.

Det är faktiskt ganska makabert att bara för barnen äter naturlig mat utan en massa sockerarter så är detta en sensation. Det borde förstås vara helt naturligt för barnfamiljer att välja LCHF-kosten, inte LCHF-diet för det är det inte. Hela familjen mår bättre, inte så många sjukdomar och inga sockertoppar. Bättre humör hos alla med bättre blodsocker.

Ut ur sin håla kommer genast…

Skräcktanten Professor Erlandsson har krupit ur sin håla och uttalat sig om LCHF-kosten och hon tror att det är farligt för barnen att äta den fetare LCHF-maten. Hon är verkligen dåligt uppdaterad. De flesta experter vet idag att vi faktiskt behöver det mättade fettet och att det är livsnödvändigt för oss. Dessutom vet vi att mjölet i stort sett är giftigt för våra människokroppar.

Det är fantastiskt uppmuntrande att läsa om en familj som faktiskt vågar ge sina barn LCHF-kost utan alla dessa ständigt närvarande kolhydrater som förgiftar oss. När dessutom barnen och hela familjen får en bättre hälsa så kan det väl inte bli bättre. Många fler föräldrar borde följa detta exempel.

Stora bluffar!

Snart är det bara Statens Livsmedelsverk, Professor Erlansson, Professor Maj-Lis Hellenius, Claude Marcus och Stephan Rössner som fortfarande tror att LCHF-kosten är farlig. Men de har ju sin egen agenda att tänka på. Jag såg senast att professor Claude Marcus var medförfattare till ett inlägg i GP tillsammans med VD:n för Viktväktarna. De verkar passa bra ihop för de medverkar i samma stora bluff. Viktväktarna har använt Shirley Clamp som sitt stora dragplåster. Det var ju en bluff som heter duga. Läs mer här!

Jag har blivit sjuk!

februari 15, 2013 kl. 11:13 f m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer
Etiketter: , , , , , , , , ,

images

Det måste ju hända någon gång så detta har jag väntat på. Att jag ska bli sängliggande i feber. Efter fyra år så hamnade jag till slut under täcket med frysningar och lite feber. Visserligen bara en dag men ändå. Inga träd tillåts växa upp i himlen och jag kan konstatera att man blir inte osårbar av LCHF-kosten.

Dock måste jag jämföra med hur jag hade det tidigare. Motsvarande influensa som jag nu drabbats av hade tidigare däckat mig i minst en vecka, troligtvis ännu längre. Ska man deppa ihop för att LCHF-kosten inte fungerar? Nej, det är nog precis tvärtom. Immunförsvaret sätter igång direkt med försvarsåtgärder. Det är inte som tidigare att man ligger där försvarslös och väntar på att något mirakel ska hända.

Ett starkt försvar!

LCHF-kosten bildar ju inte en ogenomtränglig mur där inga infektioner eller bakterier tillåts slinka igenom. Däremot väntar ett mycket starkt offensivt immunförsvar som verkligen är på tårna inför olika faror. Ett alert immunförsvar som inte måste jobba med allehanda gamla inflammationer i kroppen är det bästa vaccinet man kan ha. Det är dessutom helt naturligt utan att man äter eller sprutar in processade kemiska preparat i kroppen.

Om man som jag levt en stor del av mitt liv med diabetes, värk, prostatabesvär och annat djävulskap så är ju denna lilla influensa ingenting. Det är istället en bekräftelse på att den anti-inflammatoriska kosten fungerar.

Min största önskan är att sjukvården tar till sig dessa erfarenheter som inte bara jag har utan tusentals andra som gått över till den naturliga maten. Sjukvårdens vårdande behandlingsåtgärder borde alltid syfta till att stärka immunförsvaret. Det borde vara grunden för alla sjukvårdande insatser. Tyvärr har man inte den profilen idag konstigt nog. Idag skrivs det ut mer läkemedel än någonsin men vi blir inte friskare för det. Ärligt talat är det alltid vårt egna immunförsvar som gör att vi till slut frisknar till.

Svenska läkare har tydligen inte svurit någon läkared sedan 1887. Det kan vara dags att börja med det nu! Här är mitt förslag till en Svensk läkared;

1. Att alla behandlingsåtgärder alltid ska syfta till att stärka patientens eget immunförsvar så långt det är möjligt.

Det behövs faktiskt inget mer. Med en sådan ed tvingas man ta hänsyn till kostens läkande alternativt inflammerande egenskaper. Dessutom måste man också ta hänsyn till eventuella läkemedels försvagande inverkan på immunförsvaret. Vid kirurgiska operationer och liknande måste man också ta i beaktande om operationen verkligen medverkar till att stärka immunförsvaret. Exempelvis vid Gastric Pass-operationer.

Jag räknade hjärtslagen!

februari 11, 2013 kl. 2:49 e m | Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

hjarta2

En av mina bästa vänner har problem med hjärtat. Han har drabbats av hjärtflimmer, dvs att hjärtat plötsligt slår oregelbundet. Enligt Sjukvården är detta ett vanligt problem i vår ålder. Läkarnas insatser mot detta är att skriva ut Betablockerare och blodförtunnande medicin.

Jag satt med min vän på ett sjukhus i Italien och lyssnade på hans oregelbundna hjärtslag. Maskinen som var inkopplad på hans kropp förmedlade varje hjärtslag via höga bip som vi bägge kunde lyssna till. Eftersom hjärtslagen inte stabiliserades när vi var på skidhotellet så blev det ambulansfärd till sjukhuset. Jag vet inte om det är så pedagogiskt för den som är hjärtsjuk att lyssna på dessa oregelbundna hjärtslag. Man blir ju inte direkt lugnare av det. Jag blev heller inte lugnare av detta. Man kanske kunde stänga av ljudet och bara se de oregelbundna hjärtslagen på dataskärmen.

Efter en natt på sjukhuset så gick hjärtat tillbaka till normala pulsslag. Om inte detta skett är den gängse behandlingen elkonvertering för att få tillbaka en normal hjärtrytm.

Är det en onödig sjukdom?

Frågan som man bör ställa sig är om detta är en onödig sjukdom? Vad orsakar hjärtproblemen? Är det fullständigt normalt att få hjärtproblem när man har passerat 50? Är det ätande av för mycket fett som skapar problemen? Sjukvården tycks svara ja på de två senaste frågorna men jag tror att de är ute på helt fel spår. Jag har själv haft problem med hjärtat som många diabetiker har men dessa problem är sedan länge försvunna tack vare en fet kost och ett minimum av kolhydrater. Jag tror att det är meningen att vi ska dö av ålderdom inte av metabola sjukdomar.

Medicinerna som min vän äter dagligdags är betablockerare och blodförtunnande medicin. Här är sjukvården syn på sjukdomen förmaksflimmer när hjärtat slår med oregelbunden rytm. Man konstaterar att om inte läkemedel hjälper så kan hjärtflimret bli kroniskt. Dvs att det inte finns någon hjälp. Det står ingenstans i sjukvårdens anvisningar att felaktig kost kan vara en orsak till hjärtproblemen. Problemet är kanske att man helt enkelt inte förmår att hantera orsaker inom sjukvården utan att man har vant sig vid att bara behandla symtom. Slå upp rätt sida i FASS och skriv ut läkemedel bara.

Hur fel kan man ha?

Nu kan man ju undra om det verkligen är möjligt för en sjukvårdsapparat som kostar hundratals miljarder kronor att vara ute på helt fel spår? Hur många professorer och docenter kan ha fel? Jodå, dom kan ha fel allihop. Vi har en följa John-mentalitet även bland professorer och docenter och om man upprepar samma mantra tillräckligt många gånger så blir det till slut rätt. Det verkar bli en slags konsensus i att fel är rätt och Gud nåde den som vågar tänka annorlunda. Lite av Kejsarens nya kläder-syndromet.

Min vän har med all sannolikhet för trånga blodvägar och artärstelhet men inte på grund av fett utan på grund av för sött blod. Istället för att förtunna blodet så att det rinner lättare så borde man istället fokusera på varför det blivit förträngningar i blodvägarna. Det är förstås självklart att det blir problem för hjärtat att pumpa runt blodet i för smala och artärstela blodvägar.

Glufs-glufs!

Om min kompis vågar ge LCHF-kosten en chans i minst tre månader så kommer han så småningom att märka att han blir piggare, alertare och starkare precis som sitt eget hjärta. De små sår som han har i blodvägarna och som skapats av sockerälskande bakterier kommer att läka sig när födan tagit slut för Glufs-glufs-bakterierna. Ja, jag kallar dom så för att det finns inget bra namn ännu för de små rackarna. Hans eget immunförsvar kommer att repa sig ordentligt tack vare den naturliga kosten. Under tiden som han äter LCHF-kosten ska han förstås fasa ut medicinerna sakta men säkert. Eftersom han har en allvarlig inflammation i kroppen bör han vara ytterst strikt med att äta kolhydrater. Självklart ska han varje dag äta ekologiskt kallpressat kokosfett. I kaffet, för stekning, i sallader, i Fetshot osv.

”Kroniska” inflammationer!

februari 10, 2013 kl. 3:57 e m | Publicerat i Okategoriserade | 5 kommentarer
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

v_rk3_3_

Har du någon gång fått inflammationsdämpande tabletter av din läkare? Det har du antagligen fått liksom de flesta andra. Det är den gängse behandlingen för att dämpa inflammationer. Om jag ser till mitt eget liv så har värk och inflammationsdämpande tabletter varit en stor del av min vardag. Det går på rutin för läkarna att skriva ut recept för dessa tabletter.

Vad är en inflammation?

Från början startar en inflammation som en positiv företeelse från den egna kroppens sida för att läka och lindra. Det är immunförsvaret som sätter igång en process för att starta läkningen. Det kan vara att du fått en skada, en infektion eller annat som sätter igång immunförsvaret och startar den positiva inflammationen. Meningen är att inflammationen ska hjälpa kroppens egen läkningsprocess.

Vad är en kronisk inflammation?

Jag själv har inte tagit en enda inflammationsdämpande tablett de sista fyra åren. Tidigare åt jag dessa för ”kronisk” värk i nacke, rygg och axlar. Dessutom för ledvärk. Hur kan detta komma sig är ju den naturliga frågan? Hur kan det bli en sådan genomgripande förändring?  Det verkar som att viss kost har en inflammatorisk påverkan på kroppen och att immunförsvaret blir nedsatt. Denna inflammatoriska mat är förstås alla sockerarter vi sätter i oss. I alla fall fungerar det så på min kropp. Att få en ”kronisk” inflammation verkar vara så att den göds av för sött blod och blir kontraproduktiv för kroppens eget immunförsvar. Inflammationen, som från början var en positiv reaktion från den egna kroppen, får plötsligt motsatt verkan och blir kronisk.

images

Kronisk värk!

När jag hade kronisk värk i mina axlar, nacke och rygg så gick jag regelmässigt på behandling hos ortopeder, sjukgymnaster och naprapater. Av ortopeden fick jag automatiskt värktabletter och inflammationsdämpande. Alternativet till det var operation. Hos sjukgymnasten fick jag ett träningsprogram och av naprapaten ett antal behandlingar. Ingen enda av ovanstående nämnde med ett enda ord att kosten kunde ha en påverkan för att inflammationen/värken inte läkte sig. Jag tror att det finns en gigantisk kunskapslucka om hur inflammationer fungerar, hur de uppstår och hur de blir kroniska. Jag har inte besökt någon av ovanstående läkare, sjukgymnaster och naprapater under de sista fyra åren. Med all säkerhet tack vare en icke inflammerande LCHF-kost.

Ett färskt exempel!

Jag har precis kommit hem från en skidresa. En dag fick jag för mig att åka lite utanför pisten. Det skulle jag inte ha gjort. En felbedömning av mig hur underlaget var beskaffat slutade med en rejäl vurpa. Jag landade på axeln och armen hade en konstig vinkel när kroppen landade på den. Det kändes nästan som att axeln skulle gå ur led. Som tur var klarade sig axeln från att gå ur led men jag hade rejält ont i två dagar. Eftersom det inte var första gången som jag fått en rejäl smäll på axeln så räknade jag med att få ont i flera månader. Så var det inte alls denna gången. Efter två dagar släppte det onda och idag, sex dagar senare, har jag inte ont alls. Jag är övertygad om att om det varit för fem år sedan så skulle jag haft ont i månader. Kan det vara så att den den första positiva inflammationen som startade direkt efter smällen för att läka bristningar och liknande var just en positiv inflammation? Den övergick inte till att bli ”kronisk” just för att det inte finns bränsle/sött blod? I alla fall var denna händelse en enorm skillnad mot mina tidigare erfarenheter där smällar mot axlar alltid tidigare lett till värk i flera månader.

Någon som har liknande erfarenheter?

Frågor och svar om LCHF!

februari 1, 2013 kl. 9:48 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

En läsare ställer relevanta frågor.

Fet Hälsa

Läsarfråga;

Bara en fråga…. Hur vet man att tallriksmodellen gör en fet? Är det inte då att vi rör på oss mycket mindre..( nu syftar jag ju inte på ALLA människor) OM man jämför hur vi rör oss nu och hur vi egentligen ska röra oss , så är det ju inte konstigt. Plus också att det är vanligt med ätstörningar. Mycket stresss, oro och ångest gör att man kan andvända mat som tröst. Jojjo bantning är inte heller bra. Å det där med att vi inte rör oss tillräckligt som sagt. Vi tar bilen korta sträckor.. vi sitter framför tv eller datorn… Alltså, det är väl självklart att man inte blir hälsosam om man inte rör på sig ? Eller om man äter för mycket mat ?

Om man rör på sig och äter som tallriksmodellen så blir man väl inte överviktig?? Så varför ska man då inte äta…

View original post 632 fler ord

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: