Christinas berättelse!

juli 21, 2015 kl. 10:56 f m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer
Etiketter: , , , , , ,

Mina kommentarer!

Detta har hänt! Christina har sjukdomen ALS och kontaktat mig för att köpa min bok ”Frisk av mat” och min LCHF-utbildning. Hon har bekanta med reumatiska besvär som blivit hjälpta av LCHF-kosten därav kontakten med mig. Jag har erbjudit mig att kostcoacha Christina med hjälp av ketogen kost, strikt LCHF. Det finns inga förväntningar mer än att LCHF-kosten verkar stärka immunförsvaret på de flesta personer med ”kroniska” inflammatoriska sjukdomar så varför inte sjukdomen ALS?

Min uppfattning är att Christina är en tuff tjej med skinn på näsan. Om hennes kamp kan leda till nya erfarenheter om sjukdomen ALS så vore det fantastiskt och kan kanske hjälpa många andra.

Göteborg 2015-07-21

Mats Lindgren

Christinas historia!

Min upplevelse med att leva med ALS innan beskedet, få beskedet, till nu.

Jag är en mycket positiv människa och tänker alltid att det går över, även denna gång. 
Min hela sjukresa började 23 maj 2013 när jag krossade min hö armbåge (tur jag är vänsterhänt) och slog i hö ben väldigt kraftig och fick ont i höft, knä och fot. Smärtorna försvann i benet, utom punkten i höften. Den blev mindre men den fanns där.
Våren 2014 började jag att få lite problem med gången någon gång då och då. Min tanke var att jag arbetade så mycket, därför problemet.
Sommaren åkte jag på semester till Gotland. Då fick jag ont även i skinkan och haltade mer och det tog längre tid för mig att gå.
På hösten åkte jag utomlands, då fick jag hålla i mig i ledstänger när jag skulle gå i trappor. Och kunde inte gå fort. Försökte jag gå fort så snubblade jag. Min fot blev som en droppfot mellan varven. Det kändes som att hjärnan och benet inte hade riktig kontakt med varandra. Min hö arm började toka sig. När jag gäspade åkte den upp och det såg ut som handen krampade. En som har haft stroke har samma beteende när det gäller benet och armen.
Mitt tänkande var hela tiden att det går över.

Vintern kom…i november ramlade jag 13 ggr på två veckor, då insåg jag att jag behövde hjälp.
Så längst inom mig förstod jag att det kunde vara något riktigt allvarligt, men samtidigt slog jag bort den tanken.
Jag hade mina funderingar på Borrelia, MS och i sista hand ALS.
Där jag hade husvagn fast det mycket fästingar och fick Borrelia 2 ggr. Plockat massor med fästingar från kroppen.
Fick läkaren att ta prov på Borrelia, jag hade mycket höga värden. Dessa värden visade att jag var förgiftad av Borrelia i hela kroppen. Fick en stark penicillinkur som jag åt i 14 dagar. 
Borrelia kan visa hur många olika symtom som helst i kroppen. Små som stora problem. 
Självklart stod hoppet till att när penicillinkuren var klar så skulle alla mina problem börja gå sakta tillbaka.
Men icke, problemen kvarstod och jag var lite sämre i gången. Fick genomgå en massa undersökningar…ingenting kom dom fram till.
Det var fruktansvärt jobbig tid känslomässigt, att göra undersökning på undersökning och aldrig komma fram till något resultat. Jag började tappa modet. Började känna mig deprimerad. Ville bara ha en diagnos eller höra om det gick att göra något åt mig. Så jag kunde starta någonstans.
När jag väl fick diagnosen så kändes det riktigt bra. Nu visste jag vad jag hade framför mig.

Eftersom jag vet vad sjukdomen innebär så ville jag ordna allt det praktiska medan jag kan, så att det inte ska bli något krångel den jag inte kan göra något eller den jag inte är i livet längre. Trodde inte att det var så mycket som det faktiskt är. Skriver i en bok allt vi kommer på. Stryker när något är klart, då kommer vi på något mer…så listan är ej klar.
Min bästa vän tar hand om allt roligt som vi ska göra. Jag ska göra så mycket som möjligt och framförallt sånt som jag har tänkt på tidigare. Jag vet ju att en dag kommer jag inte att kunna göra något och då vill jag känna mig nöjd och glad över att jag har gjort det jag ville.

Mitt i allt detta så brann mitt ena hus ner till grunden den 3 mars. Då försvann el och vatten till mitt boendehus. Flyttade hem till min dotter. Och har bott där sen dess.
Har ramlat baklänges här ett par gånger. Tack och lov har min dotter varit hemma så hon kunnat hjälpt mig upp.

Försöker att leva så normalt som möjligt, men att allt går i långsammare takt. Jag kan inte snickra några större grejer som är i marknivå, då kommer jag inte upp om jag inte har någon eller något att häva mig upp på. Så det var tur att min stora grillplats blev färdig förra året. Fick ta till lite hjälp.
Jag målar på kakelplattor, stickar, gör indiansmycken…mm

Fick ont i min fotled, då gick jag till gymaffär för att köpa mig ett stöd. Det jag fick på köpet var att min droppfot inte åkte ner så mycket…alltså mindre snubbelrisk.
Nämnde detta när jag låg inne. Då skickade dom ner mig till 
Olmed så att jag fick en skena som satt under foten och upp under knät. Den var kanonbra. Gick mycket stadigare. Hade den alltid på mig när jag var ute. Ja, jag skriver var, för jag upptäckte att mitt ben blev försvagat. Min magkänsla sa mig att musklerna får inte arbeta…alltså kommer jag att bli fortare sämre. Så nu använder jag inte den. Det känns fortfarande som jag har ett spagettiben som jag går med, men jag känner mig inte svagare. Om jag är ute på längre gå-äventyr kommer jag troligtvis att behöva använda den, får sätta på mig den när jag börjar känna mig trött i benet.

Startar min morgon med att göra stretchövningar, i sängen och stående. Det är mycket viktigt…musklerna drar ihop sig när dom är i vila. Jag stretchar under hela dagen.

Jag håller mig i rörelse så mycket jag kan. 
Jag gör kanske inga roliga sysslor förutom alla mina hobbies, men jag är så glad ATT jag kan. Tänk bara dom här självklara sakerna som att tvätta och hänga tvätt. Det går ju fort, men inte för mig. Sen ska det vikas snyggt. Min högra hand är svag och hänger inte med, men jag ser det som en träning på styrkan och koordinationen. Det får ta den tid det tar. Jag kan inte greppa en vanlig kniv, och därmed blir det svårt att skära i maten, t.o.m en tomat är svår att skära igenom. Jag använder en mycket vass kniv, men jag glider på skaftet eftersom jag inte greppar ordentligt. Ibland får jag be om hjälp. Jag har till och med bett om hjälp om jag varit ute och ätit själv. Servitriserna har varit mycket hjälpsamma. Inget problem alls.

Om jag tappar något på golvet, kan jag inte sätta mig på huk, då kommer jag inte upp. Jag får böja knäna lite och böja ryggen. Det tar tid att komma ner, men får jag ta det i min takt så går det. Min dotter har äntligen lärt sig att inte hjälpa mig om jag inte ber om hjälp.

Mitt högra ben var 4 cm tjockare än det andra och min fot var också väldigt svullen. Sen jag började med LCHF har det försvunnit. När jag var inlagd vägde jag 66 kg, då var jag fortfarande svullen. Den 13 juli träffade jag ”min” ALS-läkare för första gången. Berättade bl.a annat att jag ändrat min kost till LCHF. Han vägde mig, och jag vägde då 62 kilo. Det tyckte vi båda var lite för mycket, jag behöver ju mina kilon. Men vad ingen av oss tänkte på var ju att mitt ben hade blivit normalt.
14 juli var jag till en dietist. Berättade åter igen att jag äter LCHF. Vi pratade om min vikt och blev vägd igen. Då kom jag på om benet. Det är ju därför som jag gått ner så mycket. Jag frågade henne varför dom inte rekommenderar LCHF. Det är ju mer likt den mat vi ska äta för att kroppen ska må bra. Hon sa till mig att det finns för lite forskning om det och då får dom inte rekommendera detta. Sjukt tycker jag. Som dietist tycker väl jag att man måste kunna vad kosten innehåller. 

Hon pratade om att jag måste få i mig mycket energi…det är ju det jag får av LCHF. 

Christina

Annonser

3 kommentarer »

RSS feed for comments on this post. TrackBack URI

  1. Kämpa på Christina! Du är en mycket stark och modig kvinna! Önskar dig all lycka

    Gilla

  2. Har också ALS, intressant.

    Gilla

  3. Man kan ju undra hur mycket forskning det finns överhuvudtaget på kost och Als? Finns det studier på att tallriskmodellen är bra mot Als? Annars går den också bort 😀

    Gilla


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Blogga med WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: