Del 11. Munhuggning på Kliniken.

juni 8, 2012 kl. 10:01 f m | Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Eva hörde Dr Petterssons ord som i en dimma. – Ska jag läggas in på sjukhus, tänker hon apatiskt? – Jag mår ju bättre än nånsin, funderar hon.

Eva har mycket stort förtroende för Dr Pettersson och skulle aldrig drömma om att ifrågasätta hans diagnos. Läkaren Hans Pettersson anses som ett föredöme av både sjukhusledning och av patienter. Dr Pettersson har jobbat med diabetespatienter och besläktade sjukdomar i hela sitt liv och att släppa iväg en patient med så höga kolesterolvärden som Eva har, utan vidare undersökningar, skulle han aldrig drömma om.

Eva, som nyss mådde så bra, upplever det som att någon vänt på hela steken från något mycket positivt till en becksvart sörja. Hennes tankar var sprudlande hela vägen ner till kliniken och hon började göra upp planer för sitt nya liv. – Jag kanske ska börja träna på ett gym, funderade hon under cykelturen till Kliniken? – Jag kanske kan ta upp kontakten med mina gamla kompisar igen, fortsatte hennes tankar. Som tur är det inte hennes tur att ha barnen denna veckan, pustar hon ut.

Dr Pettersson ber henne sitta ner i väntrummet tills någon kommer och ledsagar henne upp på avdelningen. – Det förstår du väl Eva, säger Doktorn förmanande att du inte kan vräka i dig fett utan att detta påverkar kolesterolet? – Det är farligt med alla dessa dieter som dyker upp utan vetenskapligt underlag, fortsätter han. – Men vi ska ska nog se till att få ner kolesterolet på dig så att du mår bra igen, avslutade Doktorn. Eva, som med darriga ben satte sig ner i väntrummets soffa, tänkte säga att hon redan mår bra till Doktorn men det hanns inte med innan han stängde dörren. Det var förstås innan hon fick det här beskedet som hon mådde bra men nu vet hon inte riktigt.

Just som Eva grabbade tag i ”Hänt i veckan” så satte det sig en man i soffan. Hej, sade han, är du också diabetiker  och väntar på att få komma in till Dr Pettersson? -Hej, nej inte precis. Jag har redan varit inne, nu väntar jag på att en sjuksyster ska ta mig upp till avdelningen, svarade Eva. – Ajdå, sa mannen är det allvarligt? – Stefan heter jag förresten. – Hej, Eva heter jag, svarade Eva. – Nja, jag vet inte om det är allvarligt eller inte svarade Eva. – Jag har farligt höga kolesterolvärden enligt Doktorn så jag behöver läggas in för observation och nya undersökningar. – Har du börjat äta LCHF säger Stefan plötsligt? – Va, säger Eva hur visste du det? – Jo, jag har själv ätit LCHF, mycket fett och lite kolhydrater, i flera år och mitt kolesterol steg också våldsamt den första tiden som jag började äta den här kosten, svarade Stefan. – Men det är inget att oroa sig för, fortsätter han, vad jag hört är det ganska vanligt att kolesterolet svajar upp och ner med LCHF-kosten den första tiden som man vänjer kroppen. – Det var precis samma för mig sade han men mitt kolesterol är sedan länge tillbaka på normala nivåer, säger Stefan entusiastiskt. – Dessutom är jag inte längre diabeteiker, fortsätter han. Va, säger Eva, det är ju omöjligt?

Just då kommer Stina och ska hämta Eva upp till Klinikens sjukavdelning. Hej, säger Stina, är det du som är Eva? – Nu ska vi ta oss upp till sjukan, säger Stina glatt. Eva blir överraskad och irriterad över det oväntade avbrottet i samtalet med Stefan. – Nej, säger Eva, jag kan inte just nu! – Kan du komma tillbaka om 10 minuter, fortsätter hon bönfallande. Okej då, säger Stina, överraskad över att en patient plötsligt inte har tid med henne. – Jag kommer tillbaka om tio minuter då, säger hon leende! – De kanske har något på gång där, tänker hon. – ”Kärlek på lasarett”, var visst en gammal låt som min mamma gillade, funderar hon pilimariskt.

– Du kan inte mena att du inte längre är diabetiker, säger Eva förvånat till Stefan? – Jag har läst och hört lite om det där men jag trodde inte att det var sant, fortsätter Eva! Jodå, säger Stefan, visst är det sant. – Jag har inte tagit insulin eller några andra mediciner på över två år, fortsätter han. – Men hur är det möjligt, undrar Eva? – Dr Pettersson säger att det inte finns några botemedel för diabetes, fortsätter hon. – Hur länge har du ätit LCHF-kosten frågar Stefan? – Lite drygt en vecka, svarar Eva, och det var längesedan jag mådde så här bra förutom en irriterande hård mage. – Jättevanligt också, säger Stefan, men det brukar gå över fortsätter han. – Äter du kokosfett, undrar han? – Nej, ska man det, undrar Eva? – Ja, det fungerar bra som smörjmedel och bra till en rad olika saker i matlagningen, säger Stefan.

– Stefan Karlsson, ropar Malin ut i väntrummet. – Jag måste nog gå nu, säger Stefan, men fortsätt med den nya kosten och var inte orolig för kolesterolet, säger han på väg in till Dr Pettersson.

Stina har fortfarande ett stort leende på läpparna när hon närmar sig Eva och hoppas på att hon sett romantiskt möte i väntrummet. – Jaha, säger Stina, då är det dags att lägga in dig på sjukan då, skojar hon till det. Eva är inte riktigt närvarande med sina tankar. Hon har knappt hört vad undersköterskan har sagt.

– Jag ska nog åka hem nu, stammar Eva.

Del 4.

maj 31, 2012 kl. 10:08 f m | Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar
Etiketter: , , , ,

Denna dag var Dr Hans Pettersson hemma och sjuk. Personalen på diabeteskliniken var förtvivlade, detta hade aldrig hänt förut. Dr. Pettersson var aldrig sjuk så frågan om en ersättare har aldrig varit aktuell. Trots idoga försök på morgonen så lyckades personalen inte skaffa fram en ersättare. Försök gjordes att ringa patienterna och avboka tider. Tyvärr lyckades man bara nå några få av patienterna så merparten skulle komma på sina sjukbesök trots att ingen doktor var närvarande.

Personalen satte sig i ett krismöte. – Vad ska vi göra med alla patienter, sade Stina som var nyanställd och lite oförstörd av sjukhusets dogmer och regler? – Vi får helt enkelt skicka hem dom för vi har ingen rätt att utföra doktorns arbete, förklarade sjuksköterskan Lena som var äldst på avdelningen och i praktiken den som styrde och ställde! En ung undersköterska som heter Malin undrade om de kunde prata lite med patienterna när de ändå var här. Malin fortsatte; – Vi kan fråga lite om deras liv och livsstil och kanske komma med några råd, sade Malin oförskräckt.

– Hur länge har du jobbat här, frågade Lena barskt? – Du vet väl att vi varken har tid eller rätt att prata med patienterna. – Det är enbart läkarna som får prata med patienterna om deras sjukdomar, fortsatte Lena. – Nej, patienterna får boka en ny tid och därefter skickar vi hem dom igen, avslutade lena diskussionen. Därmed avslutades detta krismöte och personalen gick till sina sysslor.

Stina väntade på Malin bakom hörnet i korridoren för hon hade blivit intresserad av Malins idé. När Malin kom slog hon följe med henne och berättade att hon tyckte om hennes idé att prata med patienterna. – Jag har tänkt och tycker att din idé är bra Malin, sa Stina. – Många av våra patienter kanske inte har så många att prata med, fortsatte hon. – Precis så tycker jag med, sa Malin. Vi har många äldre patienter som jag tror behöver någon att prata med, menade Malin. – Men Lena kommer aldrig att tillåta det tyvärr, sa Stina. Malin och Stina fortsatte att småprata på sin väg mot sina sysslor och bestämde att de skulle prata vidare om det här.

Dr Hans Pettersson var hemma för första gången i sin läkarkarriär, sjukskriven trodde han men han var inte helt säker. – Jag är ju inte sjuk på riktigt, tänkte han så då kan jag väl inte vara sjukskriven? Han hade ångest för sina patienter. Han förstod förstås hur svårt det skulle bli för personalen att skaffa en ersättare för honom. – Förresten vad skulle en ersättare göra, tänkte han? – Det är ju jag som känner mina patienter bäst, ojade han sig. Han hade obestämbara skuldkänslor för det mesta just nu men mest för känslan av att hans patienter inte blev friskare utan bara sjukare. – Hur kan det komma sig att jag inte funderat över detta tidigare, tänkte han? Hans Pettersson visste någonstans i bakhuvudet att det fanns andra läkare som rekommenderade en kostdiet med mycket fett och lite kolhydrater till sina diabetespatienter. – Det är ju emot all vetenskap, tänkte han att rekommendera en sådan kost till diabetiker! – Vi läkare vet ju att det är fettet som är farligt, tänkte han oroligt som en fråga till sig själv?

På sjukhusets avdelning för diabetespatienter hade redan de första sjukbesöken kommit. Redan i receptionen fick de reda på att det inte blev några sjukbesök idag p.g.a. att Dr Pettersson var sjuk. De uppmanades att boka en ny tid lite längre fram. Många var förstående och menade att det inte var konstigt att den trevlige Dr Pettersson var sjuk så mycket som han jobbade. Andra var uppretade för att de inte fått reda på det tidigare.

Malin och Stina hade kommit på en djärv idé. De skulle erbjuda patienterna ett telefonnummer som de kunde ringa till någon av dem om de kände för att prata. De kunde inte erbjuda annat än sina privata nummer. Det fick bli deras mobilnummer. Så när patienterna tvingades vända hemåt fick de vid utgången ett erbjudande om att ringa ett telefonnummer av Malin och Stina. Sex av patienterna valde att ta emot telefonnumret så det blev tre var för Malin och Stina.

Malin och Stina var ganska nervösa men ändå glada att de vågade genomföra sin idé. – Hoppas att inte Lena kommer på oss för då blir det inte roligt, tänkte Stina som var yngst.

Hemma hos Eva, som just intagit soffläge med en stooor chokladkaka och favoritlösgodis, var sockersuget för ögonblicket stillat men ångesten började närma sig Dr Petterssons nivå som befann sig bara några hundra meter därifrån. Detta visste varken Eva eller Dr Pettersson.

Blogg på WordPress.com.
Entries och kommentarer feeds.

%d bloggare gillar detta: