Fet Hälsa

En dag på diabeteskliniken del 8

Eva och Andreas har precis delat sin första LCHF-måltid som består av mer fett och mindre kolhydrater. Andreas är eld och lågor; – Jättegott mamma, utropar han. – Det är väl inte så svårt, tyckte han med en passning till sin mamma. Eva var tvungen att hålla med, maten smakade gott och var mättande. – Det kanske är grädden som gör det, tänker hon. Dock är hon fortfarande skeptisk till att äta så fet mat. – Jag har ju aldrig ätit så här förut vad jag komma ihåg, funderar hon. – Hur kommer det att gå med mina kolesterolvärden och mitt blodsocker, undrar hon oroligt för sig själv? – Är det verkligen bra att äta så fet mat om man tränar så mycket som Andreas, tänker hon tyst för att inte oroa sin äldste son.

Jesper som är 15 år är inte så engagerad i broderns och mammans diskussion om maten.  Han är två år yngre än brorsan och all mat går ner i honom bara det är mycket så han blir mätt. Jesper är familjens datafreak och en stor del av hans vakna timmar går åt till att spela spel online med kompisar både i Sverige och utomlands. Han har aldrig brytt sig om att förklara för morsan eller farsan hur han kan spela med en från Australien och en från USA samtidigt online. Det går åt för mycket tid till det och han har inte den tiden.

På kliniken har det blivit en ny dag och Dr Pettersson är tillbaka i sitt gamla jag med en aldrig sinande ström av patienter som behöver hans hjälp. De flesta som kommer in är antingen nydebuterande diabetiker som är ovetande om sin sjukdom eller äldre patienter som behöver nya mediciner och kontroller av sina värden. – Det är verkligen skönt med patienter som inte ifrågasätter min behandling, tänker Dr Pettersson och ryser lite inför sina egna ifrågasättande tankar om medicinering och behandling. – Det var nog för att jag var trött och utarbetad, tänker han lättad.

Det är inte lätt att få ett besked om att man har diabetes så Dr Pettersson har genom årens lopp blivit något av en expert på att föringa betydelsen av att få diabetes för att inte oroa patienterna för mycket. – Det är inga problem, förklarar han för en man i 40-årsåldern. – Du kan fortsätta att leva ditt liv nästan som om inget har hänt, förklarar han. – Med dagens fantastiska mediciner och modern insulinbehandling behöver ditt liv nästan inte påverkas alls, fortsätter han nästan skojfriskt. – Det är förstås viktigt att du kontrollerar ditt blodsocker och ditt kolesterol regelbundet, fortsätter han. – Du behöver inte oroa dig vi är till för dig här på kliniken, skojar han till det. – Vi kommer att träffas ofta du och jag, säger Dr Pettersson och ger sin patient en vänskaplig klapp på ryggen när han är på väg ut.

Under tiden har sjuksköterskan Lena tagit emot ett samtal från en patient som vill gratulera sjukhuset till den nya given med att erbjuda samtal för patienter via mobiltelfon. – Det är ju fantastiskt med den nya tekniken, säger den kvinnliga patienten. – Med hjälp av mobiltelefoner så behöver man ju inte riskera att hamna i en telefonkö och man får prata med livs levande människor, säger patienten entusiastiskt. – Tänk vad de kan hitta på, utropar patienten och tackar för samtalet. Lena är helt röd i ansiktet av förvåning och av en sakta stigande ilska, när hon inser vad samtalet innebär.  – Någon har bedrivit egen praktik här på avdelningen, tänker hon. – Varför då, undrar hon när hon sätter fart mot sitt kontor.

Senare på eftermiddagen kommer det upp anslag på klinikens anslagstavla om ett extrainkallat personalmöte kl. 17.00. De som inte är i tjänst ska ändå stanna kvar en halvtimma för att närvara vid personalmötet. Frågan som skall tas upp är konkurrerande verksamhet på kliniken via samtal med patienter på mobiltelefoner.

Malin och Stina läser anslaget nästan samtidigt. Stina som är yngst och den som är anställd senast blir genast gråtfärdig av oro. – Vi skulle aldrig ha gjort detta snyftar hon. – Det är ditt fel och din idé, fortsätter hon hysteriskt med ilskan och oron riktad mot Malin. – Lugn säger Malin, hur ska de veta att det var vi som organiserade samtalen? – Det är gamla människor och det är ingen större risk att de sparar våra telefonnummer, fortsätter Malin. – Men tänk om de ringer igen, säger Stina. – Tänk om de blev så nöjda med våra samtal att de vill ringa igen, fortsätter Stina oroligt. – Om vi inte svarar så kanske de ringer till klinikens telefon och klagar på att den nya samtalsfunktionen inte fungerar, fortsätter Stina än mer hysteriskt. – Då får vi helt enkelt fortsätta att svara, bestämmer Malin. – Men tänk om det sprider sig så fler patienter vill ringa och ha samtal, snyftar Stina? – Ja, vi kan nog inte komma ur det här, säger Malin fundersamt.