Fet Hälsa

Sagan om Dr Pettersson. Del 1.

När Hans Pettersson, efter fem strävsamma studieår, äntligen fick svära läkareden var han lycklig. – Nu är jag en riktig läkare, funderade han. – Jag ska göra folk friska med mina kunskaper, tänkte han. -Att läka och lindra andra människors plågor är vad jag ska ägna mig åt, funderade den nykläckte läkaren Hans  Pettersson.

Dr. Pettersson fick omgående jobb på det stora sjukhuset Solgrenska. Där var fullt av människor hela tiden, vackra sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden i ständig rörelse, och patienter överallt. Han började tjänstgöra på akutavdelningen och gick till en början bredvid andra mer erfarna läkare. Hans var stolt över sina kunskaper  och märkte att han ibland överglänste de mer erfarna kollegorna.

Efter en tid fick han mer förtroende av sjukhusledningen som tyckte att han nu själv skulle ta hela läkaransvaret. Detta passade Hans Pettersson perfekt, – jag vet ju minst lika mycket som mina kollegor, tänkte han. Hans Pettersson patienter var förvånade men tacksamma över engagemanget och hans vilja att alltid hitta rätt diagnos.

Dr Pettersson fick massor med beröm av både sjukhusledning och patienter och han fick alltmer erbjudanden från olika läkemedelsföretag. Det handlade om konferenser och seminarium om olika ämnen. Gemensamt för alla läkemedelsföretagen var att de ville att Dr Pettersson skulle skriva ut just deras medicin till  patienterna för just den medicinen hade visat sig vara bäst i kliniska vetenskapliga studier, enligt läkemedelsföretaget.

Åren gick och Dr Pettersson var väldigt populär både bland kollegor och patienter. Han träffade sina gamla patienter och skrev ut alltmer mediciner till allas fromma. Alla var glada och nöjda med Dr Pettersson arbetsinsats. Sjukhusledningen noterade att många patienter ville ha just Dr. Pettersson som läkare. Läkemedelsföretagen uppmärksammade Hans Pettersson som en mycket flitig läkare som skrev ut flest mediciner av alla på det stora sjukhuset.

Hans Pettersson fick erbjudande om alltmer sofistikerade resor till fjärran länder från tacksamma läkemedelsföretag. Han passade på att tacka ja till fler erbjudande under årens lopp för på alla lyxiga resor var där alltid flera intressanta seminarier och föredrag. Dr. Pettersson funderade i solstolen nära swimmingpoolen på det lyxiga hotellet i Mauritius – Jag är verkligen lycklig, tänkte han som får syssla med att bota andra människors sjukdomar.

Några år senare fick Hans Pettersson en fråga från en av sina patienter som han haft i många år; – Nu har jag varit patient hos dig i många år och min diabetes har inte blivit bättre utan sämre hela tiden. -Hur kommer det sig, frågade patienten Eva? – Jag har tänkt på detta länge men har inte vågat fråga tidigare, förklarade hon. Dr Pettersson blev överrumplad  av frågan men fann sig snabbt. – Det är självklart att du inte blir bättre, förklarade han. Diabetes typ 2 är en sjukdom som man inte kan bli frisk ifrån. – Man kan kontrollera sjukdomen med mediciner och kost men den går inte att bota tyvärr, förklarade Dr Pettersson. – Du är i naturalförloppet som innebär att du sakta blir sämre men sjukdomen kontrolleras dock av medicinerna, sade Dr Hans. – Detta är fullkomligt normalt och inget att oroa sig över. Du måste helt enkelt acceptera din situation, tyvärr tillade Dr Pettersson.

Patienten Eva tog mod till sig och sade; – dessutom har jag fått ont i leder och muskler och är ofta förkyld, förklarade hon. Jag sover dåligt och tvingas vara sjukskriven allt oftare. Dr Pettersson tänkte efter noga och sade; – Jag skriver ut lite starkare värktabletter till dig och ett nytt preparat  som ska dämpa inflammationer. – Så får vi hoppas att dina besvär ger med sig, sade Dr Pettersson. – Du äter ju kolesterolsänkande medicin och det måste du eftersom du är diabetiker och är i riskzonen för hjärt-kärlsjukdomar, sade Doktorn. – S.k. Statiner, som du äter, kan ha just sådana biverkningar som du drabbats av men det är väl bättre än att riskera hjärtsjukdom, menade Dr Pettersson. – Ja, du vet väl bäst, sade patienten Eva som var lite förvånad över att hon nästan ifrågasatt Dr Pettersson som har så gedigna kunskaper.

När Dr Pettersson kom hem den kvällen var han väldigt brydd. En patient hade närapå kritiserat hans medicinering och behandling. Detta hade aldrig hänt förut. – Jag gör ju allt enligt läroboken och jag vet att jag har bättre kunskaper än de flesta av mina kollegor, tänkte han. Den kvällen hemma i sin lägenhet, som var något för stor för bara honom, hade han svårt för att somna. Han somnade till slut men drömde otäcka drömmar om patienten Eva som i drömmen åt bärkassar med piller och såg otäckt sjuk ut. I drömmen skrev han ut groteskt med piller och läkemedelsrepresentanten stod bredvid och applåderade.

Nästa morgon var Dr Pettersson allt annat än utsövd. För första gången i sin tio-åriga läkarkarriär kändes det som om han blivit ifrågasatt i sin läkarutövning. – Alla har ju varit nöjda med mig tidigare, tänkte han. Plötsligt blixtrade det till i hjärnan av en ny insikt som han aldrig tänkt på tidigare; – Mina patienters sjukdomar och besvär blir inte bättre utan snarare sämre, tänkte han och fick en iskall känsla i bröstet. – Mina patienter kommer ju hela tiden tillbaka hur mycket mediciner jag än skriver ut på recept, tänkte han förskräckt. – Vad är det för fel, tänkte Dr Pettersson förtvivlat vid köksbordet  och funderade för första gången på att sjukskriva sig och stanna hemma den dagen.